För mycket att tänka på, för mycket att göra, inget bloggande. Jag trivs som fisken i vattnet trots kylan och det känns som det är meningen att jag skulle hit. Klassen är toppen och programmet känns kanon. När allt är fixat med lägenheten, fått nytt bankkort (kommer inte kunna träna innan dess..) och jag kunnat handla hem en massa bra mat så gör vi 2012 på riktigt. Tills dess är det bara att fokusera och njuta av dagarna.

Jag mår så illa, jag är så nervös och har extrem ångest. Varför jag har ångest vet jag inte riktigt, för att jag lämnar tryggheten? Jag ska flytta till Umeå och jag tror aldrig man kunde bli så glad. När de ringde och sa att jag hade kommit in skakade jag så mycket att jag knappt kunde hålla i telefonen. Jag behöver inte känna mig usel, jag är bra. Nu ska jag bara lyckas med utbildningen också, lösa allting med lägenheten i Götet och få upp alla mina saker dit.

Jag har knappt sovit något då tankarna flugit runt i huvudet och kraschat som flygplan. Jag vill tänka på nuet men jag inte låta bli att tänka längre fram. Det kommer bli ett år som jag och D knappt kommer ses men vi ska klara det, det måste vi. Just nu vill jag bara att allting ska lösa sig så jag slipper få mig huvud sprängt.

Jag har försökt tänka positiva tankar hela dagen och till viss del har det fungerat men allting går tillbaka till samma gamla tankar. Jag blir automatiskt tillbakadragen när jag mår dåligt, tänker för mycket eller försöker få mig själv att må ännu sämre. Jag har svårt att släppa in människor men det finns alltid människor som finns där och jag måste börja ta vara på dem runtomkring mig. Jag vill stänga in mig i min bubbla min ensamhet men jag vet att jag inte mår bättre av att isolera mig. Jag ska verkligen försöka omringa mig med människor mer, försöka ta upp kontakten med andra igen och börja umgås med nya vänner mer (bli en i gänget). Jag måste bara släppa ner min skyddsmur.

 

Jag är så trött på att må såhär, vara såhär nere hela tiden och gråta varevigadag. Kanske om jag stänger av varje liten känsla i kroppen kanske jag kan sluta? Det kan resultera i att jag stänger av alla människor i mitt liv men får det mig att må bättre kanske det inte spelar något roll. Den jag kommer stänga av i första hand är D och det jobbiga är att det känns som det skulle vara det enda rätta just nu. Jag vill finnas där för honom men jag blir bara gråtfärdig av att prata med honom. Jag klarar det bara snart inte mer.

Jag vet att mitt mående beror på flera saker och vissa saker kan jag själv ändra på. Jag måste bara lyckas peppa mig själv igen och finna motivationen. Jag har inget att se fram emot och därför känns det svårare. Jag vill komma i form en gång för alla och egentligen är det bara att köra men jag ger liksom upp direkt. Jag kanske bara måste köra sen får det gå som det går. "Dont wish for it, work for it", kanske?

Jag tar nog mitt pick och pack och drar till Australien eller skjuter mig själv. Nej, kanske inte riktigt men trivs verkligen inte i min vardag just nu. Mitt program känns inte rätt, jag vill bara gå dietist så varför ödsla tid på något som jag inte ens vill och som bara känns fel? Jag trivs inte i Götet speciellt mycket längre, varför vet jag inte riktigt men vill bara härifrån. Kommer ändå inte kunna åka till USA och hälsa på D och jag vill verkligen iväg så varför inte passa på? Jag har alltid velat till Australien, mitt drömresemål. Frågar är om man bara vågar ge upp allt och åka? Om jag inte vågar måste jag iväg någonstans ändå, står snart inte ut. Får väl begrava mig själv ett tag eller följa med päronen, trist men man kommer iväg och det är gratis. Jag går nog ut och rullar mig i snön, första snön så man får passa på även om jag hatar vintern.

Jag trodde tårarna skulle ta slut, att man hyperventilerat tills det blir svårt att andas så pass många gånger att man glömmer hur. Att allting skulle kännas bättre men tyvärr, snarare tvärtom. Min kväll kommer återigen sluta i tårar och rent missär. Jag har ont i mage  och bröstet för att jag saknar honom så men jag vill finnas där för honom men jag vet inte hur, jag kan inte finnas där ens för mig själv.

Jag vill beskriva allting med vackra ord så allting inte låter så hemskt men det känns som en bit av mitt hjärta har lossnat. Man kryper ihop i fosterställning och hela kroppen skakar. Drar i kläderna för att på något sätt försöka kontrollera sig själv, trycka ihop sitt hjärta och klämma ut den sista smärtan. Man vet inte vart man ska ta vägen utan vill bara vända ut och in på sig själv. Man skriker inombords men inga ljud kommer. Man tänker ut en massa saker man skulle kunna göra, nästan vad som helst bara för att få komma närmare med misslyckande försök. Drömmar som får en att springa miltals i desperata försök att komma närmare men man kommer aldrig ikapp. Alla fantasier och tankar får en att gå upp i taket och huvudet sprängs nästan. Man känner sig så svag för att man inte kan stå emot allting, kämpa på som en krigare utan faller handlöst ner bladask. Kramar om både täcke, kuddar och lakanet för att få en känsla av närhet. Nästan som en besatt stalker tänker man på vad personen gör och man vill höra av sig konstant. Minsta lilla livstecken får en att lysa upp som en sol men samtidigt gnager längtan efter dig så djupt att något borrar sig in i hjärtat. Alla ensamma minuter blir till evighetens timmar och man vill sluta räkna ner dagarna. Stäng av sig själv, nästan som att frysa ner sig själv och sakta tinas upp lagom tills du står framför mig igen. Jag vill ligga i din famn, nästan krypa under ditt skinn och verkligen känna din puls slå. Viska i ditt öra, "lämna mig aldrig igen".

Vaknar upp extremt trött och småont i halsen från gårdagen. Tog mig ut på en PW följt av stress innan thaimassage, så otroligt skönt och välbehövligt. Självklart äcklades jag av mig själv och tryckte synd om kvinnan som fick massera allt mitt fett. Nästa gång ska det vara ben och muskler.

Mamma och pappa svängde förbi för att hämta några saker, ville följa med hem men ska jobba imorgon. Blev ett toppenpass på gymmet men bättre ska det bli, hejdå apelsinhud. Fråga är om jag ska lägga ner cardion och bara köra styrka några veckor? Skrämmande!

För övrigt har det varit lungt då en kompis var tvungen att jobba, det jobbigast har väl varit att varje liten grej jag svalt har gjort ont. Jag har bara mig själv att skylla och jag hoppas att jag aldrig gör det igen. Jag hatar mig själv för att jag skadar mig själv så som jag gör. Vad hände med att göra en massa förändringar?

Jag kan inte påstå att jag mår speciellt bra varken psykiskt eller fysiskt. Jag skakar i hela kroppen och känner mig helt utmattad. Jag har haft huvudvärk hela dagen och varit sjukt trött både allmänt och i kroppen, blev inte bättre efter att jag spytt två gånger (misslyckande andra gånger big time). D ringde på skype emellan och visst jag ljög inte egentligen eftersom jag sa att jag lever i alla fall men undanhöll att jag spytt första gången. Kan inte påstå att det kändes bättre att jag försökte fortsätta efteråt.Jag har aldrig spytt två gånger på en dag tidigare om ens två gånger på en månad, det får inte bli en vana.

Jag mår verkligen inte bra och min motivation är verkligen på noll. Jag har tränat men inte alls så mycket som jag vill eller borde. Maten är en katastrof och jag vet att jag kan äta så mycket bättre, jag mår så mycket bättre av det. Min ångest gör mig helt galen och att spy känns inte tillräckligt i detta tillfället. Jag känner mig verkligen som den mest usla människan i hela världen, känns som jag är för dålig för allt. Jag skäms och äcklas av mig själv så mycket att jag överväger att sjunka till den lägsta nivån ever, skaffa droger och börja svälta igen (lyckan skulle bli totalt, känna kontrollen och bli benig igen).

Fyra väggar, ingenting annat. Svart som natten, ingen lampa. Paniken växer och du känner hur väggarna krymper. De kommer närmare, du börjar krafsa på en vägg. Du försöker klättra och förstår tillslut att du står i en långsmal låda lika stor som dig. Lådan faller och du ligger instängd, instängd i en kista. Levande begravd.

Skriker, skriker tills tårarna rinner och kroppen skakar så mycket det går på de få mm som finns som ytterligare utrymme. Hyperventilerar, hypoventilerar då luften inte räcker till. Det börjar krypa på kroppen och det känns som kroppen täcks av myror, insekter eller liknande småkryp. Alla tankar som nu kan flyga runt i huvudet gör det och du tänker på allting du borde uppskatta i livet.

Du är så instängd att du måste få sprängas ut ur ditt skal. Du är instängd i din egen kropp och vill bara komma ut. Ta vara på tiden, gör rätt och fokusera på vad som får dig att må bra. Gräv inte ner dig i det som trycker ner dig, får din självkänsla ännu längre ner eller får dig att skippa efter luft. Det är svårt för varje gång du gör fel lär du dig aldrig. Jag ska börja tänka att jag lever i en kista, levande begrav och ska ta mig ut.

Kvällarna eller tiden innan jag ska börja sova kommer alltid alla tankar. Jag försöker stänga av dem men känns bara som det blir värre när man försöker. Jag vågar inte riktigt känna efter hur jag känner för alltid även om jag känner mig vilsen. Trots detta gråter jag varje dag för jag känner verkligen panik. Panik över allting och mitt positiva jag om att allt kommer ordna sig börjar smått försvinna. Jag vill så gärna lyckas med allt, med mig själv, finnas där för alla, vara en bra person och visa mig stark när det gäller att D är over there. Allting är en enda stor röra och jag vet inte hur jag ska hantera allting. Jag sover fortfarande dåligt och kan inte slappna av. Jag tänker hela tiden på att jag vill bara få vara med D och kan inte sluta tänka på hur lång tid det är kvar tills vi ses. Jag vet att det blir mycket om det men det är så fruktansvärt jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar detta mest av allt annat, denna saknad är värre än vad jag trodde var möjligt. Vill tillbaka till rutiner, alldeles för mycket träning och nyttig mat. Fokusera. låt dig inte tänka, låt dig inte må dåligt, du är usel.

Morgonpromenad men en nära vän startade dagen trots extremt trötthet. Fick sådant sug efter att springa så fick bli en kort runda efteråt men träningsvärken sedan fredagens benpass satte stopp får att pressa. Längtar till våren så jag kan satsa på löpningen och hoppas skador håller sig borta.

Det är väl det enda som har varit bra idag då jag legat i sängen hela dagen, skäms. Jag vet att jag borde skriva en massa personliga brev till alla sommarjobb jag tänkt söka. Jag måste sätta igång och söka en massa nu, vill verkligen ha ett annat sommarjobb. För övrig är det hemsk att vara hemma hela sommaren om jag får jobb här, inget gym och maten blir aldrig lika bra men ska försöka hålla lika bra kost här som i Götet. Vi får se vart jag hamnar.

Jag känner mig vilsen, inte bara i livet utan i mig själv. Jag vet vart jag står idag, på ostadiga ben med en osäker månad/månader framför mig. Jag stannar i Göteborg om det inte blir att jag kommer in i Umeå men jag vill så gärna. Alla tror jag ska komma in eftersom jag är första reserv men det skulle inte förvåna mig om jag snubblade på målsnöret. Jag vill inte hoppas för jag vet hur besviken jag blivit tidigare, känslan av att känna sig riktigt usel är en hårnålstunn mm ifrån.

När det gäller träningen så är det den som håller mig fokuserad men samtidigt är jag kluven vart jag vill komma. Jag har blivit ytterst lite slankare men står mest still och stampar på samma ställe. Jag vet att jag äter för lite i förhållande till hur mycket jag äter men andra dagar äter jag mer så jag går alltid plus minus noll egentligen. Jag kan inte bestämma om jag ska satsa på att bygga upp mig, gå ner eller vad? Jag vill inte stå still längre, jag vill förändra min kropp.

När det gäller mitt mående så går det ständigt upp och ner. Just nu känns allting extremt jobbigt. Jag vill börja gå och prata med någon med rädslan för vad som kommer hända får mig att dra ut på det. Jag vet att jag bara måste bestämma mig. Det finns egentligen inga men, tyvärr cirkulerar de tusentals men i mitt huvud. Mestadels för att den närmaste månaden är så virrig.

Dessutom känns det jobbigt att om jag flyttar till Umeå kommer jag och D knappt ses på ett år, om inte mer. Det är nog det som tar emot mest för jag vill så gärna vara med honom. Samtidigt så får jag läsa det jag verkligen vill så jag kommer tacka ja om jag kommer in men att vara ifrån den man älskar tär på en mer än vad man tror.

Nu ska jag försöka fånga dagen, sluta gråta av saknad och hoppas på en bra lördag.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro inför denna mätning utan mer att jag antagligen skulle må dåligt efteråt. Gör jag det? Ja, minst sagt. Jag vill inte dela med mig av mina värden men jag hade bra värden på vissa saker (ex 1 på bukfetta, lägsta man kan ha) men sämre på andra (fettprocent och muskelmassa enligt mig själv). Det som gjorde mig mest ledsen var att mitt benmineral värde var längre än vad jag borde ha. Det menas med att man har sämre bra skelett eller hur jag ska uttrycka mig. Jag vet ju att man får sämre skelett av att svälta sig och överträna samtidigt men det göra ont i mig att veta hur mycket jag skadat mig själv. Följderna kanske inte märks i studen men de uppkommer efteråt. Jag kommer troligen börja äta kalciumtillskott nu för jag vill bygga upp det så gott det går.

Jaha, då kan man säga att jag tar julledigt. Tentan kändes okej idag, börjar bli mer osäker men ska försöka att inte tänka på det. Självklart har mina höga krav sagt att G inte är okej men intalar mig själv att det verkligen är okej. Jag måste börja någon gång. Jag hoppas verkligen att alla timmar jag lagt ner på plugget ger resultat.

Vad jag ska göra av all min tid vet jag inte, försöka att inte tänka kanske. Jag är rädd att jag kommer bryta ihop nu men jag måste bara tänka på att varje dag som går gör att det är en dag mindre innan jag får träffa D igen. Jag har egentligen en del att fixa så ska försöka ta tag i det mesta innan helgen. Åker hem imorgon så får se hur mat och träning blir. Går konstant runt och är sugen på godis, fattar inte varför. Jag måste ha en detox eller något. I övrigt blir det fett/vatten/muskel mätning imorgon och snacka om att jag är nervös. Kommer känna mig som världens flodhäst!

Äntligen sitter jag i sängen och väntar på sömnen. Nattens sömn har varit lika med katastrof och det kommer knappast bli bättre den närmaste tiden. Vaknade flera gånger för att känna efter D men varje gång insåg jag att jag var ensam, en känsla som fick mig att hata allt och bara vilja somna om/försvinna. Klockan ringde halv sex och med trötta ögon inser jag att jag ser suddigt trots att jag vaknat till, ögonen var så svullna efter alla tårar att jag fick kyla ner dem med frysta räkor.

Efter ett gympass blev det plugg innan bussen bar av till skolan där det blev mer plugg. Efter åtta timmar tog jag mig hem för att byta om innan ett spinningpass. Det brände rejält i benen men jag log flera gånger under passet, älskar känslan. Det kommer bli hårdträning framöver men måste lyssna på kroppen. Efteråt blev det mer plugg och nu vill jag bara sova så jag kan vakna upp pigg.

Jag ska ge mig fan på att klara detta tenta för bara jag kämpar vet jag att det kan gå. Jag känner någon typ av kämparglöd inom mig, vart den kommer ifrån vet jag inte. Kanske för att jag känner sådan hopplöshet och helt ensam vilket får mig att vilja vända på kakan. Jag tänker verkligen försöka göra en förändring och jag känner att det hjälper om jag peppar mig själv, ser till att jag faktiskt kan klara av saker. Visst, jag mår verkligen inte bra, särskilt inte nu men jag kan inte gräva ner mig. Jag har gråtit idag också men det gör mig inte svag. Jag tror jag vill kämpa för att jag måste kämpa för mitt och Ds förhållande, det finns inga alternativ. Därför ska jag börja kämpa för mig också. Hoppas bara det håller i sig!