Ska snart hoppa in i duschen då gymmet fick mig att svettas rejält. Trots att jag var trött som en zoombie imorse (varför tvinga upp sig själv när man är totalt död av trötthet?) så är humöret på topp.

Dagens träning:
- Sammanlagt 90 min PW
- Crosstrainer 10 min
- Rodd 10 min
- FF-övningar

Dagen mat (3 av 6 mål intagna):
- Lättfil, flingor (frebaco persika & hallon utan tillsatt socker), knäckebröd med äggvita
- Kvarg, päron och kademumma
- Kyckling, pasta, paprika och hasselnötter
- Minikeso, äpple och kanel
- Lax med morot, potatis och zucchinibiffar
- Kvarg med vaniljpulver

Dagen aktiviteter:
- Några avsnitt av förhäxad
- PW med en vän och gymmet
- Massa tentaplugg (noll motivation)
- Kulturnatta

Bra dag med andra ord (hittils då dagen inte är slut) och morgondagen ser ut att bli minst lika bra.

Visst var jag inte tillräckligt smal, cirka 48 kg men jag saknar ändå den där kroppen. Just nu vill jag ner till 52 kg, sedan 50 kg, sedan 48 kg sen hoppas jag att jag är nöjd. Dessvärre cirkulerar 45 kg i mitt huvud, en magisk siffra som jag vet att jag skulle må bra av. Okej något mindre gör ju inget, kanske skulle satsa på mina 42 kg jag en gång vägde men var dessväre kortvarigt. Denna ständiga kamp men ner ska jag.

Jag har alltid varit en tänkare, överanalysera, vända och vrida på allt. Jag kan lätt inbilla mig saker eller börja bygga upp visa senarium. Jag kan dessutom älta saker alldeles för länge och har svårt att släppa vissa saker. Visst, jag har extremt lätt att förlåta människor som sårat mig. Efteråt finns fortfarande kniven i ryggen kvar men jag låter inte mig själv bearbeta mina känslor utan låter tankarna ta över. Ibland kan det gå för långt och det känns nästan som att mina tankar ska få mitt huvud att sprängas. Jag kan lätt försvinna bort i allt och blir väl inte alltid helt närvarande i dessa situationer.

Det är särkilt mycket tankar då man har mycket tid över och på kvällarna då John blund ska besöka en. Jag tror det är en förklaring till att jag har svårt att somna, ligger mest och vrider mig medan den ena efter den andra tanken flyger förbi. Eftersom jag har svårt att öppna upp mig själv utan stänger in det mesta istället resulterar nog i ännu fler tankar. Jag ska jobba med att börja prata om det jag känner/tänker för jag vet att de kommer underlätta.

Jag har en hel del bagage som måste bearbetas (självklart nutid också då mitt mående knappast är bra, snarare hej jag är nära på att bli självmordbenägen igen) och låter jag mig själv släppa taget kanske jag en dag kan känna att jag kan kontrollera tankarna. Just nu jobbar jag med att försöka komma förbi ett hinder, att jag faktisktförtjänar att må bra och jag behöver hjälp även om det är skrämmande. Nästa steg blir att ta och boka tid hos någon psykolog men hur jag ska komma över tiden på vuxenpsyk och vart de ledde vet jag inte. Rädslan för att återigen bli dömd, runtskickad och få känslan av att de inte vill hjälpa mig egentligen utan mest är där för att de är deras jobb, inget mer sitter inprintat som mina ärr lite överallt.

Lyckas jag gå ner i vikt (vilket jag ska, finns inget annat) så kommer inte den vikt jag suktat efter i ca 2,5 år att räcka. Jag kommer inte bli nöjd och tankar om att två kilo till, fyra kilo till efter, tre kilo till efter de gör väl inte så stor skillnad finns redan. Att låta träningen ta upp det mesta av tiden och återgå till minimalt med mat är inte långt bort. Jag kan dessutom inte kontrollera maten vissa dagar och jag har spytt alldeles för mycket de senaste månaderna. Jag kan inte sluta tänka på vart är jag påväg? Vart kommer detta sluta i? Kommer mitt liv att präglas av att ständigt gå runt med dessa tankar? Nej, det är inte värt de längre utan åtgärder måste vidtas och de är innan jag återkommer för termin två. Frågan är om det återigen rinner ut i sanden och vad som ska få mig att stå fast vid mitt beslut?

Fryser typ ihjäl eller något, tror jag stod i duschen längre än vad jag gjort någonsin. Jag är ganska snabb av mig i vanliga fall (brukar typ duscha klart innan D ens hunnit in i duschen) men idag ville jag inte gå ut. Tillslut tvingade roomie mig då hon också var tvungen att bli lite ren. Jag sitter nu här med raggsockor, lussekofta, fodrade mysbyxor och mitt älskade täcke men inte vill värmen öka. Kan bero på att jag legat väldigt lågt i kcal de senaste dagarna och tränade tills jag spydde innan.

Eftersom det är röd dag var de ju självklart ingen spinning så bestämde mig för att avverka 5 km på löpbandet. Ska springa blodomloppet den 29e så var tvungen och se om benhinnor samt gamla fotskadan var med på noterna. Jag kände knappt av något och tvinga mig själv att spinga tills luften tog slut. Brukar aldrig kunna springa utan musik men finns viljan så är det bara att köra på. Efteråt körde jag ff övningar och 10 min rodd sen kom frukosten upp så stretch var bara att glömma. Jag mår inte dåligt nu som tur väl är och är hungrig som en varg så får trycka i mig lite mat snart följt av flera timmars tentaplugg.

Sitter och tittar på skönhetsbubblan del 2. Skrev ett inlägg efter första delen också men denna var ännu mer intressant. Det handlar om en som gör en mamma makeover genom kirurgi, bröstförstoring och tog bort överflödig hud samt sy ihop magmusklerna som delat sig. Jag förstår att hon ville förändra magen men inte brösten men ser man ett fel blir det lätt att man stirrar sig blind på fler saker man finner.

Jag kan erkänna att en del av mig inte vill ha barn för jag är rädd för hur min kropp kommer ändras. Självklart är det fler aspekter som speglar in. Jag är ju knappast nöjd med min kropp nu men kan gör det åt de. Blir man gravid kan man aldrig förutstå hur kroppen kommer förändras och om man kan göra något åt de. Det är inte den avgörande faktorn för om jag ska ha barn eller inte men den spelar roll. Mår jag såhär dåligt nu över min kropp hur skulle jag då på efter jag fött barn? Är det värt att utsätta sig för det?

Jag tycker ändå man ska vara stolt över att ha fött barn och försöka acceptera att kroppen förändras. Är det verkligen något stort som uppkommer så ska man försöka göra något åt de utan kirurgi först och främst. Går inte de och det inte bara är en själv som påverkas av "felet" så tycker jag de kan vara okej att operera om de inte finns något annat man kan göra åt de. Det jag tycker är tråkigt är att människor lägger så otroligt mycket pengar på att förändra något som egentligen inte behöver förändras. Jag är inte rätt person att säga att man ska försöka jobba åt att acceptera läget så som det ser ut men jag önskar jag kunde.

Galen nog som jag är och en ångest som lever sitt egna lilla liv hade jag planerat sisådär fyra träningspass. Morgonpromenad, ff-pass, spinning och body balance. Klockan ringde inte så morgonpromenad fanns det inte tid till med ff-passet gick toppen trots tröttheten. Spinningen och body balancen bestämde jag mig för att hoppa över då benen är rejält trötta och lite förnuft talade också tillslut. Blev i alla fall en lång promenad såfort jag kom hem från skolan. Morgondagen får bjuda på flera timmars tentaplugg och träningen tar jag som de kommer men träna ska jag. Jag har tenta nästa fredag så lär bli dagar fyllda av plugg och träning däremellan. Blir lite avbrott med olika roligheter också men tentan får bli fokus nummer ett fram tills dess.

Känslan av att bara kunna slå ditt nummer, när som helst på dygnet och veta att du finns där. Känslan av att bara få kunna höra din röst när man vill eller få svar på sms man vet kommer fram. Känslan av att bara veta att du är i samma tidzon och man slipper anpassa sig. Känslan av att slippa önska att du faktiskt är inne på skype samtidigt trots att jag inte har något att säga men ändå är tillgänglig. Känslan av att slippa sakna såhär fruktansvärt mycket och gråta efter varje samtal, varje sak som får mig att sakna dig ännu mer. Känslan av att slippa tråna desperat och man bara vill känna din närhet. Känslan av att veta att allt är okej, att slippa gå runt och tänka vad du gör, hur du mår och allt där emellan 24/7.

Det finns inga ord som kan beskriva hur jobbigt detta är men jag försöker vara stark. Jag försöker tänka positivt trots alla frågor om hur det funkar, hur det är mellan oss, hur jobbigt det är osv. Jag vill mest bara bryta ihop och säga att det är ett helvete att vara ifrån den man älskar mest av allt. Mitt mående speglas nog av en del av allt detta (inte bara utan jag är ju tjockis också men ja) och jag vet inte själv hur jag har klarat av lite mer än fyra månader utan dig. Jag vill ge upp och säga att nej, jag skiter i detta nu, jag orkar inte mer men det går inte. Jag vill bara att du ska komma hem, jag vill inte vänta mer.

Idag är jag inne på de smalare varianten, lite mer tränad mage dock.

Sitter och gör mest ingenting mer än att lyssna på Tiger Lou. Tänker tillbaka, minns, försöker le men är allmänt nere och less. Jag har varit nära på att spy efter varje måltid idag men klarat mig, förstår verkligen inte varför. Försökt hålla humöret uppe i vilket fall som helst. Träningen gick bra och likaså föredraget även om jag hade velat lägga upp vår presentation annorlunda men hoppas vi blir godkända ändå. Pluggat klart för idag också så blir att sitta här till halv sex. Ska äta middag med styrelsen idag och ångesten har väl minst sagt bitit tag i mig. På ett sätt vill jag kunna ta vad jag är sugen på men skulle känna mig så fruktasvärt dålig. Efter middagen i trevligt sällskap i lördags så sitter ångesten fortfarande kvar så lika bra att låta bli att bygga på den ytterligare. Träna lite mer, träna lite bättre och äta lite mindre kanske.

Håller på med middagen, spyr bara jag tänker tanken men ner ska de. Mådde sjukt konstigt igår och kan knappast påstå att det kändes bättre när jag vaknade imorse. Dels en massa ångest men sedan svimfärdig, helt orkeslös, snurrigt och illamående upp i halsen. Dagen efter jag spytt brukar jag få kväljningar o sura uppstörningar, idag gick det steget längre och utan vilja spydde jag upp halva frukosten. De i omklädningsrummen trodde säkert jag hade bulimi eller något men men. Känns lite bättre nu, inte alls lika snurrig och en aning mer energi men blir sängen tidigt och hoppas jag känner mig helt återställd till imorgon.

Lite så jag känner just nu. Vill mest ligga i Ds armar och låtsas som att världen runt om kring inte existerar. Jag har sådan sjuk ångest och jag vet att det är självförvållande så får skylla mig själv. Jag är bara så trött på att behöva kämpa, slippa må upp och ner hela tiden. Jag har spytt två gånger idag och det är inte tillräckligt, jag har nog spytt mer detta året än vad jag gjort sammanlagt tidigare. Jag lär ju välkomna rakbladen men jag vill ju inte egentligen. Varför kan jag inte bara börja om och göra rätt och sen är allt bra och jag lyckas.

Alla som ratar, du stirrar rakt ut.
Tårar du nästan inte kan hålla emot, de är som att det är dig de pratar om.
Du får upp en massa bilder i huvudet, minnen som får ångesten att gå i taket.
Du vill gå därifrån, springa flera mil.
Istället sitter du snällt kvar på dig plats, äter men varje tugga gör att du känner dig tjockare och tjockare.
Du sväljer ångesten men vill aldrig mer utsätta dig för detta.
Du vill skrika, jag har en gång varit där så tyst.
Du minns varför du en gång undvikit att inte vara med men nu vill du.
Du vill vara en del av allt men maten är fortfarande ett stort problem.
Ingen vet, alla tror man har en normal relation till mat.
Istället är det den som gör att du ständigt går runt med en ångestklump i magen.
Du vet att du kan kontrollera men gör det inte.
Skjut dig själv bara och få det överstökat.

För något år sedan hade jag väldigt stor näringsbrist när det gäller vitaminer och mineraler. Det är iofs inte så konstigt med tanke på att jag inte åt och när jag väl åt blev det väldigt näringsfattiga livsmedel. Vi har pratat en del om vitaminer och mineraler då det ingår i kursen i läser just nu och det har varit jobbigt vissa stunder. En del av de vitaminer jag hade brist på är nästan omöjligt att ha brist på då det finns ett flerårigt lager. Det är hemskt att tänka tillbaka på hur mycket man utsatt sin kropp för, vilket jag fortfarande gör på ett sätt.

Jag sitter nu och pluggar inför ett eximinerande seminarium på tisdag och kom över vad som händer om man har järnbrist. Det var inte järn i sig jag läste om men infon jag snappade upp var intressant. Som de flesta vet får man sämre ämnesomsättning när man svälter sig själv vilket är ganska logiskt. När man dessutom har brist på järn dvs anemi eller blodbrist som de heter så kommer inte ett hormon som heter TRH kunna frisättas. Detta i sin tur aktiverar två andra hormon, T3/T4, som är viktiga i ämnesomsättningen. De utsöndras från sköldkörteln som är en viktig del i själva ämnesomsättningen. Frisätts inte TRH (även TSH) kommer därmed inte ämnesomsättningen fungera så bra som den borde. Ju mer jag läser, inte bara om järn eller jod utan alla vitaminer och mineraler så förstår man vilka viktiga funktioner de ha i kroppen så ät bra och ät varierat! Svält er inte, ni skadar kroppen mer än vad ni tror. Jag har verkligen insett detta, egentligen tidigare men fått mer uppsikt nu! Jag lovar er att de inte är värt de hur mycket jag än må sakna det.

Vi hade alkoholföreläsning idag, inte riktigt alla delar jag ville ha med fanns med men lite intressant var de. Jag vill veta mer och djupare om hur alkohol påverkar kroppen, lite mer kemiskt sätt. Jag ska nog försöka leta upp lite vetenskapliga artiklar när tid finns men tills dess får man nöja sig med den fakta vi tilldelades. Det som fastnade i mitt huvud var hur alkohol påverkar fettsyntesen.

När vi äter omvandlas näringsämnena till energi och det är väte som egentligen är energi i kroppen. Vätet genomgår en metobolisk väg (dvs ämnesomsättningen) och omvandlas tillslut till energi, ATP. När vi dricker alkohol kommer det bildas ett överskott av väte och ansamlas istället för att utnyttjas i den metaboliska vägen. Detta gör att vissa ämnen som ingår i glykolysen, vägen mellan den och citronsyracykeln och i citronsyracykeln (delar av den metaboliska vägen) inte kommer genomgå den normala process de vanligtvis gör utan omvandlas till andra ämnen kan man säga lite förenklat. Detta gör att slutprodukten gör att vi ansamlar fett dvs fettsyntesen/fettuppbyggnaden kommer öka och vi får mer fett som samlas i fettväven. Resultat blir då självklart att vi lägger på oss mer fett.

Det tar dessutom x antal timmar; beroende på kön, kroppssammansättning, mängden alkohol osv, för att förbränna den alkohol vi låter slinka ner till magen. Detta gör att kroppen kommer jobba extra hårt för att förbränna alkoholen dagen efter, till och med två dagar efter, så att undvika träning är en smart ide. Tränar man kommer kroppens energi inte gå till musklerna utan till att förbränna alkoholen vilket gör att vi bryter ner musklerna istället. Så tänk ett steg längre innan ni häller i er alla onödiga kalorier men vill man dricka så är det upp till en själv såklart.